Språkets sjunde funktion

Av Laurent Binet    

Att den franske författaren och semiotikern Roland Barthes avled efter att ha blivit påkörd av en buss, det är välkänt – men visste ni att han i själva verket blev mördad? Laurent Binets poststrukturalistiska thriller tar oss med på en hisnande färd i sällskap med kommissarien Jacques B (initialerna är ingen slump) och lingvistforskaren Simon. Vi får träffa bulgariska agenter, hemliga ordensbröder med avhuggna fingrar, och förstås, gräddan av 70-80 talets parisiska intellektuella elit. Boken är en orgie i namedropping – Foucault, Althusser, Kristeva, Sollers, Deleuze, BHL och många andra passererar revy. Det är stundtals mycket underhållande. Kanske något av en fransk Da vinci-kod, fast mycket bättre. Rekommenderas!

Månpalatset

Av Paul Auster       

Detta är den bok av Paul Auster som påverkat mig mest. Medan New York-trilogin är en lysande ”exercice de style”, är denna bok en mera lättillgänglig utvecklingsroman. Marco Stanley Fogg är en ung föräldralös man som uppfostras av sin morbror Victor. När Victor dör ärver Marco hans boksamling, som denne sedan långsamt säljer av för att försörja sig under studierna vid Columbia-universitetet. När böckerna tar slut tappar Marco långsamt fotfästet i tillvaron. Boken handlar om detta att tappa bort sig själv och den därpå följande irrfärden tillbaka till ett eget jag och så småningom även till en kallelse och livsuppgift – i detta fall författarens. Denna inre resa kontrasteras mot det tjugonde århundradets stora amerikanska upptäcktsresor – bortom ”the Frontier” av den som sedermera visar sig vara Marcos farfar, konstnären Julian Barber – och månfärden som äger rum samtidigt som romanen utspelas. En av romanens roligaste scener är en blinkning åt den riktige Cyrano de Bergerac och dennes berättelse om en tidigmodern månfärd.

Jag läste boken i tjugoårsåldern och temat om ungas sökande talade direkt till mig. Omläsningar i medelåldern är fortfarande ytterst nöjsamma, men kanske är Auster alltför slick och lite ytlig? Nej det är och förblir en väldigt bra bok, med ett språk som rinner som källvatten. Jag struntar i om Auster inte är en ”stor” författare.

Sidonie & Nathalie

Av Sigrid Combüchen    

Sigrid Combüchens bok handlar om två kvinnors flykt från personliga tragedier i andra världskrigets Frankrike. Jag läste Sidonie och Nathalie i höstas efter att sett den rekommenderad i Akademibokhandeln. Det är den första roman av Sigrid Combüchen jag läst. Direkt ska sägas att jag tyckte om boken, även om den kanske inte gav mig något omedelbart läsrus. Man föreställer sig att romanen kommit till i efterdyningarna av flyktingkrisen, att författaren velat skildra detta att vara flykting i en gången tid i Sverige och de integrationssvårigheter som flyktingar av europeiskt ursprung då kunde ställas inför. Säkert har också historier från föräldrarnas invandring från Tyskland spelat in.

De två fransyskorna Sidonie och Nathalie gör sällskap på flykt genom Europa och tar sig till slut över Öresund till Sverige. De kommer från skilda samhällsklasser, Nathalie från en adlig familj med vingård i Alsace, medan Sidonie varit servitris med tveksam vandel. De har i princip ingenting gemensamt, men följs åt under flykten av nödvändighet. Deras attityd till värdlandet skiljer sig också; under deras vistelse som lantarbeterskor på ett gods i Skåne lär sig Sidonie snabbt svenska och blir snart på tu man hand med tjänstefolket. Nathalie däremot håller sig på sin kant och vill inte så lätt låta sig integreras.

I en parallellhandling möter vi Nathalie som åldrad mormor i ett fint hus vid en norsk fjord, med kajaker paddlandes utanför fönstret. Hon plågas av ätteläggarnas firande av hennes födelsedag och av dotterns och barnbarnens oförstående. Det plågar henne också fortfarande att hon aldrig berättat om sin första omkomna familj i Alsace. En kajakolycka utanför hennes hus kontrasteras mot Sidonies drunkning vid Koster.

Boken är fint skriven och särskilt Nathalie är väl skildrad – en stark överlevare vars förmåga att börja om sitt liv på nytt både en och två gånger ändå inte rubbar hennes mänsklighet och känslighet.

En berättelse om kärlek och mörker

Av Amos Oz

Lite tråkigt kanske att man läser en författare i anledning av hans död, men så var det för mig med Amos Oz. Jag gick till den stora bokhandeln Filigranes i Bryssel – som har mycket judaica – och där rekommenderades den här boken som författarens främsta. Jag lockades också av baksidestexten som utlovade en familjeskildring med scener från Ukraina och Litauen. Det visade sig dock vara långt mer Ukraina än Litauen – endast ett kort omnämnande av pappans familjebakgrund från trakten av Vilna. Skildringen av moderns familjebakgrund i Ukraina är desto rikare – där myllrar av figurer som tycks hämtade ur judisk folklore à la Singer. Morfaderns hus i Rovno med inneboende fallna kvinnor och en polsk adelsman som skjuter sig står i bjärt kontrast mot den modesta miljö i Jerusalem där Amos Klausner växer upp (namnbytet till Amos Oz markerar författarens uppbrott från familjen och fadern i tonåren, men också en hebraisering bort från diasporan).

Skildringen av föräldrarna är bokens hjärta. Porträttet av fadern är rörande och hjärtskärande – en prudentlig och snarast beskäftig bibliotekarie som behärskar tio språk och besitter vetande väl värdigt en professur i litteratur. Men någon sådan får han aldrig, på grund av den mördande konkurrensen från alla emigranter från de tyska universiteten. Medan relationen till fadern genomsyrar hela texten, utgör modern, Fania, nyckeln till berättelsens centrala frågeställning. Hennes mörka sagor från stetlen tycks ha väckt författarens berättarglädje, och hennes självmord när sonen är tolv definierar resten av hans liv, särskilt genom hans egen och faderns tystnad. Vitalija menar att all stor konst härrör från ett grundläggande trauma – aldrig har väl detta varit mera sant än i fråga om Amos Oz.

Det är inte en kronologisk berättelse. Minnesfragment återges, fast inte utan systematik; lite som att lägga ett pussel. Långsamt växer bilden fram av pojken och dem som format honom. Moderns öde skymtar förbi här och där, mer eller mindre uttalat. Först när boken når sitt slut faller den sista pusselbiten på plats och det oerhörda sägs rakt ut. Man får intrycket att det är först i och med den här boken som författaren verkligen talar om sin mamma.

Men detta är inte bara en fantastiskt inkännande beskrivning av några migranters människoöden; det är också en historisk roman om staten Israels födelse. Mycket utrymme ägnas åt författarens tidiga barnaår i Jerusalem under det brittiska mandatet. Även om han växer upp uteslutande i de judiska kvarteren, finns det särskilt minnesvärda skildringar av möten med palestinier: till exempel incidenten med flickan Aysha, dotter till en prominent palestinier, som han försöker imponera på men i stället råkar göra illa hennes lillebror, blir något av en parabel för det olyckliga förhållandet till de arabiska grannarna. Och avgrundsvrålet pappan utstöter vid beskedet om FNs generalförsamlings omröstning till stöd för bildandet av en judisk stat vittnar om betydelsen för honom och alla de andra invandrade judarna att äntligen ha hittat hem.

Det här är en bok att komma tillbaka till, inte bara en utan många gånger. Den är i sig värd ett Nobelpris; synd att det inte blev så.

Serotonin

Av Michel Houllebecq

Jaha, ytterligare en roman av Michel Houllebecq. Författarens fans lär inte bli besvikna; huvudpersonen Florent-Claude är en typisk Houllebecqsk antihjälte. En cynisk tjänsteman vid franska jordbruksdepartementet, vars relationsmässiga misslyckanden åtföljs av lika misslyckade försök att stödja den normandiska ost-trion (Camembert, Pont-l’Évêque och Livarot för den som undrar). Räddningen, om man så får säga, blir det anti-depressiva läkemedlet Captorix, som reglerar serotonin-nivån i hjärnan – den signalsubstans som ger upphov till lyckokänsla.

Typisk civilisationskritik à la Houllebecq alltså. Den franska medborgaren medicinerar sig mot undergången, medan det franska jordbruket förintas av globaliseringen. Det senare illustreras av Florent-Claudes aristokratiske studiekamrat, vars förlustbringande mjölkgård driver honom till kravaller och självmord. Ovanligt vältajmat av Houllebecq får man säga, att komma ut med denna bok mitt under brinnande gilets-jaunes-revolt. Jag skriver den här recensionen i en liten by på 1500 meters höjd i Les Alpes de Haute Provence. Nog skulle romanen ha kunnat utspela sig här också, bland lavendelodlare som fått skörden förstörd av hagel och fåraherdar som ondgör sig över statens stöd till vargarna (130.000 euro per varg och år enligt uppgift).

Sammanfattningsvis, som så ofta hos Houllebecq: man behöver inte dela den politiska analysen för att uppskatta den välskrivna och underhållande texten.

Med livet framför sig

Av Emile Ajar

Översättning: Bengt Söderbergh

Jag hittade denna pärla till bok på Ornöfärjans bokbytarhylla av alla ställen. Den låg där och glänste bland Nordic Noir-böcker och andra lättviktare. Jag har länge velat läsa något av Romain Gary på grund av hans litauiska (litvak-judiska) ursprung, och jag hade hört om hans bedrift att få Goncourt-priset en andra gång under en (ny) pseudonym. Men föga anade jag vilken upplevelse det skulle bli. Detta är en bok som ger hopp om livet, skriven av en person som inte långt senare valde att ta sitt eget. Det ska sägas med en gång att språket i boken är något alldeles särskilt. Översättaren har haft en nästintill omöjlig uppgift. Jag ska därför se till att läsa boken på franska och får väl komplettera texten när det är gjort.

Vad är det som är så speciellt med språket? Jo, berättaren är en ung pojke på tio år (i själva verket lite äldre som det ska visa sig) av obestämt arabiskt ursprung som växer upp hos Madame Rosa i Belleville i Paris, en gammal före detta prostituerad som försörjer sig på att ta hand om kollegernas barn mot betalning.

Momo, eller Mohammed som han egentligen heter, är ett av dessa barn och Madame Rosas favorit. En hemsk händelse inträffade under Momos tidiga levnadsår, vilket fått honom att frukta att han kanske är ”ärftligt psykiatrisk”. Han lär sig jiddisch av Madame Rosa, Belleville-argot av omgivningen och arabiska av matthandlaren Monsieur Hamid, som också tar sig an hans religiösa fostran. Andra viktiga figurer är den ömsinte senegalesiska trans-ex-boxaren Madame Lola, som försörjer sig i Bois de Boulogne, och doktor Katz, som vårdar den alltmer senildementa Madame Rosa. Denna madame, som har ett porträtt av Hitler under sängen som hon tar fram ibland för att muntra upp sig, fruktar inget mera än att hamna på sjukhus, där hon riskerar att bli en världsrekordhållande grönsak. Denna hennes oro grundar sig i att hon i sin ungdom hämtats från en cykelstadion till det ”judiska vårdhemmet” i Tyskland (Auschwitz). Momo, som älskar sin Madame Rosa, vill göra allt för att hjälpa henne – och säger därför till doktor Katz (här ett smakprov från det franska originalet):

”… ne me regardez pas comme ça, docteur Katz, parce que je ne vais pas faire une crise de violence, je ne suis pas psychiatrique, je ne suis pas héréditaire, je ne vais pas tuer ma pute de mère parce que c’est déjà fait, Dieu ait son cul, qui a fait beaucoup de bien sur cette terre, et je vous emmerde tous, sauf Madame Rosa qui est la seule chose que j’ai aimée ici et je ne vais pas la laisser devenir champion du monde des légumes pour faire plaisir à la médecine et quand j’écrirai les misérables je vais dire tout ce que je veux sans tuer personne parce que c’est la même chose et si vous n’étiez pas un vieux youpin sans cœur à la place de l’organe vous feriez une bonne action et vous avorteriez Madame Rosa tout de suite pour la sauver de la vie qui lui a été foutue au cul par un père qu’on connaît même pas de visage tellement il se cache et il n’est même pas permis de le représenter parce qu’il a toute une maffia pour l’empêcher de se faire prendre et c’est la criminalité, Madame Rosa, et la condamnation des sales cons de médecins pour refus d’assistance… ”

Voilà – detta är helt enkelt en underbar kärlekshistoria mellan en horunge och en gammal bordellmamma. Man kan förstås tycka att det är en romantisk skildring långt ifrån verklighetens misär i Paris (eller Stockholms) ”särskilt utsatta områden”. Strunt i det – Momo är en av världslitteraturens största hjältar, en älsklig överlevare som skänker oss hopp om livet och kärleken i en tid av mörker, övergrepp och känslokyla.

Till minne av en villkorslös kärlek

Av Jonas Gardell

”En av vårt lands viktigaste författare” enligt ett citat från SvD på omslaget. Jag är böjd att hålla med. Jonas Gardell har en sällsynt förmåga att skriva en enkel och rättfram men drabbande prosa. Jag har gillat honom sedan nittiotalet då han kom med knivskarpa böcker som ”Frestelsernas berg” och ”Fru Björks öden och äventyr”. Den här boken är inget undantag. Det är ett porträtt av författarens mamma, på en gång kärleksfullt, utlämnande och kompromisslöst. Han får också med ytterligare en i raden av uppväxtskildringar av en barndom i Enebyberg, vilket tidigare behandlats bl.a. i ”En komikers uppväxt”. Kanske denna gång mer sanningsenligt? Tveksamt, författaren ser nämligen till att fiktionalisera historien genom att uppfinna sin egen förtida död vid slutet av nittiotalet. Boken framställs därför som ett slags biografi över Jonas Gardell. Lite tveksamt grepp tycker jag, vi behöver inte en sådan krystad inramning för att förstå att detta är Jonas Gardells egen berättelse och upplevelse av sina föräldrar, utan krav på objektivitet. Det stör dock inte helhetsintrycket.

Huvudpersonen, jämte Jonas själv, är förstås mamman. Det är ett starkt kvinnoporträtt av frikyrkodottern som ska förändra världen och revolutionera barnpsykologin. Det blir inte så, och felet är förstås makens, Jonas Gardells pappa och hatobjekt nummer ett. Pappans forskning får alltid företräde och mamma Ingegärd får förstås ta hand om hemmet och de fyra barnen. Hon blir så småningom övergiven till förmån för makens sekreterare och förvisad från villan till en skruttig lägenhet. Hon blir alkoholiserad och med åren allt mer dement. Boken är framförallt en mycket starkt skildring av en närståendes demenssjukdom, och i detta utgör den enligt min mening ett viktigt tillskott till litteraturen.

Ålevangeliet

Av Patrik Svensson

Okej, ålen är en konstig fisk som är utrotningshotad, men är det skäl nog att skriva en hel bok om den för den bildade allmänheten? Jo, det är det nog; resultatet är i vart fall synnerligen nöjsam läsning, och det räcker för mig.

Boken behandlar förstås ålens vetenskapliga mysterium, den s.k. ålfrågan, som gäckat forskare i århundraden ända sedan Aristoteles dagar. Det gäller alltså frågan om hur ålen fortplantar sig. Som läsaren kanske känner till löstes frågan av dansken Johannes Schmidt på 1920-talet – ålen beger sig till det s.k. Sargassohavet mitt i Nordatlanten för att fortplanta sig, en resa på tusentals kilometer för europeiska ålar (och nordamerikanska; andra ålarter fortplantar sig på annat håll). Men Patrik Svensson framhåller att ålens mysterium inte är helt klarlagt än. Sargassohavet har en hög koncentration av ållarver, men ingen har hittills kunnat observera ålens fortplantning därstädes. Denna ålens kvarblivande dunkelhet fascinerar författaren – och läsaren.

Men ålens mysterium föranleder författaren att ge sig ut i en vidare kulturhistorisk betraktelse. Man får t.ex. lära sig att den unge Sigmund Freud studerade ålar i Trieste, men författaren undviker billigare poänger om ålens betydelse för teorin om penisavund. Självfallet är hotet mot ålens existens ett viktigt tema, och jag fick veta att Rachel Carson (Tyst vår) från början var marinbiolog och förstås skrev om ålen. Därmed sätts ålens fortlevnad in i det större sammanhanget om hur människan förvaltar den värld som skapat henne och de äldre arter som hon sammanlever med.

Slutligen är Ålenvangeliet också en personlig bok om författarens förhållande till en älskad pappa. Att finna det perfekta sättet att överlista ålen och fånga in den blir pappans och sonens gemensamma projekt och nyckeln till deras vänskap. Ålevangeliet är därmed också ett bokslut efter pappans bortgång.

Som sagt, en läsvärd bok – och man kan bara hoppas att också ålen kan röna lite mera framgång framöver.