Av Ann-Helén Laestadius

Maja bor i Kiruna. Nu har LKAB sprängt så mycket i gruvan att hela staden måste flyttas. Men Maja är långt ifrån övertygad. Hon vill inte alls flytta, hon vill bo kvar i sitt Bläckhorn! Och så kommer hon att behöva skiljas från sin bästa vän Julia. De har känt varandra sedan förskolan, men nu så har Julias mamma träffat en ny man som bor i Luleå.

Varje natt vaknar Maja klockan tio över ett på natten. Varje natt tror hon att det ska rasa. Varje natt tar hon fram sin nödväska och gör sig redo att fly. Men det går inte att vara uppe halva natten. Inte varje natt.

“Jag skulle ha tagit med mig väskan. Ångesten kommer krypande. Jag kanske borde springa hem ändå och vara där när det är dags. Jag hatar den där villrådiga känslan, där varje val jag gör kommer att vara fel. Jag kan inte ligga stilla.”

Citat från sidan 132

Maja har ganska mörkt, tjockt hår och en rak lugg. Hon gillar inte sport så mycket och är ibland lite naiv. Fast alla försöker övertyga henne om att det inte finns någon risk att det skulle rasa och kommer med rimliga bevis, kan hon ändå inte bli av med sin rädsla. Till och med när hon får åka ner i gruvan och se den med egna ögon är hon inte övertygad. Ibland försöker hon skämta bort allvarliga saker. Maja gillar också att läsa. Hon är med i en bokklubb. Och när Albin, hockeykillen som hon är kär i, går med i klubben, är det ett rent drömläge…
Julia har råttfärgat hår. Hon vill färga det men får inte för sin mamma. Då säger Maja att det är rågblont istället. Julia försöker alltid lugna Maja när hon är rädd.

“Jag är så vanlig och intetsägande att jag nästan inte ser mig själv där i spegeln. Ganska mörkt, tjockt hår och en rakt avklippt lugg. Det är kanske den som får mig att se barnslig ut. Jag drar luggen åt sidan och bestämmer mig för att spara ut den.”

Citat från sidan 36

Boken utspelar sig i Kiruna. Kiruna beskrivs som en stad där det sällan är särskilt varmt, och där det finns snö en stor del av året. Vid många tillfällen tar sig Maja fram genom snön. Hon antyder även att det är svårt att bo i staden om man inte är antingen sportintresserad eller friluftsintresserad, och att staden är något kulturfattig. I Kirunas centrum finns det ett stadshus. Det beskrivs i texten ganska noga. Några av de främst återkommande miljöerna är skolan, biblioteket och hemmet.

“Men vid Stadshuset måste jag stanna och bli stående en stund. Jag försöker föreställa mig att tegelbyggnaden med den mäktiga, flera ton tunga klockstapeln inte finns där. Att jag ser rakt mot fjällvärlden. Stadshuset ska också rivas. En gång framröstat till Sveriges vackraste byggnad. Men det spelar tydligen ingen roll.”

Citat från sidan 34

Boken är skriven i en blandning av olika tempus, och ibland märker man inte när det växlar. Ena meningen berättar Maja om något som hände henne förra sommaren och plötsligt är man tillbaka i nutid igen. Men det är ju det som är finessen med böcker, att man kan resa genom tid och rum utan några begränsningar! Boken är skriven i jag-form, vilket jag tror hjälper läsaren att förstå i vilken panik Maja är, och vilken rädsla hon upplever. För mig var boken lättläst. Den innehåller inga väldigt komplicerade ord.

En mycket bra bok om att leva hela sitt liv i en konstant rädsla för att dö. En rädsla som förföljer dig överallt. En rädsla som man aldrig kan bli av med. Jag lärde mig också mycket saker om Kiruna-flytten som jag förstås hade hört talas om tidigare. Boken är också på ett sätt spännande. Man känner ju lite medkänsla för Maja, och undrar hur det kommer att gå för henne. Jag rekommenderar verkligen boken.