Av Monika Zak

När Hadara var två år gammal så försvann han i öknen under en sandstorm. Hans mor lämnade honom vid ett par strutsägg. När hon kom tillbaka var han borta. Hon letade efter sin son i veckor, men till slut så fick hon acceptera att han var död. Men ett strutspar, Hogg och Makoo, hittade honom och lät honom vara en del av deras flock. Hogg var i början ganska motvillig till det, men efter en tid märkte han hur många fördelar det fanns med att ha Hadara hos sig. Vanligtvis så dog en stor del av de strutsungar som föddes. Men efter att Hadara hade kommit så dog inte längre en enda strutsunge. Han blev deras älsklingsson. Hadara lärde sig att leva som en struts. Han kunde springa som en struts, dansa som en struts och till och med äta som en struts. Men det var ändå många saker som han inte kunde göra som sina strutsföräldrar. Han behövde dricka oftare och kunde inte springa lika snabbt. Ändå trodde han att han var en struts. Hadara levde i många år tillsammans med strutsarna i öknen. Men öknen är full av faror, lejon, schakaler, men främst människor. Och tänk om någon fångar Hadara?

Hadara har långt (och när jag säger långt så menar jag verkligen långt) svart hår. Han går naken och springer som en struts. Han är också nyfiken och hittar lätt nya vänner (i alla fall hos djuren). Hadara är precis som sina strutsföräldrar också stum och kan inte prata men han kan kommunicera med tankekraft med olika djur. Hogg (strutshannen, Hadaras adoptivfar) är lång och springer snabbt (som alla strutsar). Han är stum och kan bli ganska ilsken, särskilt när han vill para sig. Makoo (strutshonan, Hadaras adoptivmor) är ganska lik sin man. Hon är ganska smart och vet när en fara närmar sig. Hon har också väldigt mjuka och varma vingar som Hadara brukar sova under. Luke O’Connor är en amerikansk jägare från Montana. Han gillar att jaga men är inte särskilt smart. Han dricker på tok för mycket sprit och blir ofta full. Sidi Brahim är en spårfinnare och ökendetektiv. Han påstår att han har löst 118 fall med bland annat stulna kameler. Han är väldigt smart och kan se vem en person är bara genom att titta på hans spår.

”-När jag frågade efter en spårfinnare borta i Mauretaniens huvudstad nämnde alla ditt namn. Några sa till och med att du var en ökendetektiv. Och de berättade något om en skola som jag inte förstod.

-Visst stämmer det att jag är ökendetektiv, sa Sidi Brahim och lät gladare på rösten. Jag har löst många fall. 118 om man ska vara korrekt.”

Citat från sidan 109

Öknen beskrivs som en stor, torr plats där det mest finns sand och där man ibland hittar en liten oas med vatten och träd. Oftast är det bara hägringar, men om man verkligen hittar en riktig oas så kan den vara väldigt vacker med olika växter och frukter. Det regnar väldigt sällan i öknen, kanske vart femte år. Och när det väl regnar så kan inte jorden suga upp allt vattnet så det bildas stora floder och sjöar. För de som inte är vana vid värmen så kan det kännas väldigt jobbigt. Man måste vara försiktig i öknen, för det finns många vilda och farliga djur.

”Den nya trakten som strutsarna kommit till hade också nåtts av Det Stora Regnet. Träden hade blad. Det fanns många gröna buskar och det fanns gula, rosa och vita blommor och så de där melonerna som Hadara tyckte så mycket om. Men det fanns ingen sjö och inga vattenhål. Ändå slog de sig ner här. Det fanns gott om mat och det var gott om dagg på morgnarna.”

Citat från sidan 131

Boken var ganska lättläst och skriven på ett lättförståeligt sätt. Den innehåller ändå en hel del med ”ökenord” som till exempel schakal som jag inte kände till. Den är skriven på ett ganska spännande sätt och har inte så långa kapitel vilket jag tycker är bra, för då är det enklare att hitta var man var om man inte använder bokmärke. Den har en del vackra och målande ord. Strutsarna påstod att stjärnorna var döda strutsar vilket jag tycker var lite kul. Jag tycker att bokens budskap är att strutsar är snälla djur och att man alltid kan lita på en struts.

Jag tyckte att boken var väldigt bra. Den var spännande och jag lärde mig många nya saker om öknen som jag inte kände till tidigare. Den var väldigt intressant. Det var också kul att det var en sann historia. Som jag sa tidigare var den skriven på ett spännande sätt vilket gjorde den mycket roligare att läsa. Men det jag gillade mest var nog att jag lärde mig många nya saker om öknen. Boken hade också ett bra slut. Men det avslöjades för mycket saker på baksidan.