Av Jonas Gardell

”En av vårt lands viktigaste författare” enligt ett citat från SvD på omslaget. Jag är böjd att hålla med. Jonas Gardell har en sällsynt förmåga att skriva en enkel och rättfram men drabbande prosa. Jag har gillat honom sedan nittiotalet då han kom med knivskarpa böcker som ”Frestelsernas berg” och ”Fru Björks öden och äventyr”. Den här boken är inget undantag. Det är ett porträtt av författarens mamma, på en gång kärleksfullt, utlämnande och kompromisslöst. Han får också med ytterligare en i raden av uppväxtskildringar av en barndom i Enebyberg, vilket tidigare behandlats bl.a. i ”En komikers uppväxt”. Kanske denna gång mer sanningsenligt? Tveksamt, författaren ser nämligen till att fiktionalisera historien genom att uppfinna sin egen förtida död vid slutet av nittiotalet. Boken framställs därför som ett slags biografi över Jonas Gardell. Lite tveksamt grepp tycker jag, vi behöver inte en sådan krystad inramning för att förstå att detta är Jonas Gardells egen berättelse och upplevelse av sina föräldrar, utan krav på objektivitet. Det stör dock inte helhetsintrycket.

Huvudpersonen, jämte Jonas själv, är förstås mamman. Det är ett starkt kvinnoporträtt av frikyrkodottern som ska förändra världen och revolutionera barnpsykologin. Det blir inte så, och felet är förstås makens, Jonas Gardells pappa och hatobjekt nummer ett. Pappans forskning får alltid företräde och mamma Ingegärd får förstås ta hand om hemmet och de fyra barnen. Hon blir så småningom övergiven till förmån för makens sekreterare och förvisad från villan till en skruttig lägenhet. Hon blir alkoholiserad och med åren allt mer dement. Boken är framförallt en mycket stark skildring av en närståendes demenssjukdom, och i detta utgör den enligt min mening ett viktigt tillskott till litteraturen.