Av Emile Ajar, Översatt av Bengt Söderbergh

Jag hittade denna pärla till bok på Ornöfärjans bokbytarhylla av alla ställen. Den låg där och glänste bland Nordic Noir-böcker och andra lättviktare. Jag har länge velat läsa något av Romain Gary på grund av hans litauiska (litvak-judiska) ursprung, och jag hade hört om hans bedrift att få Goncourt-priset en andra gång under en (ny) pseudonym. Men föga anade jag vilken upplevelse det skulle bli. Detta är en bok som ger hopp om livet, skriven av en person som inte långt senare valde att ta sitt eget. Det ska sägas med en gång att språket i boken är något alldeles särskilt. Översättaren har haft en nästintill omöjlig uppgift. Jag ska därför se till att läsa boken på franska och får väl komplettera texten när det är gjort.

Vad är det som är så speciellt med språket? Jo, berättaren är en ung pojke på tio år (i själva verket lite äldre som det ska visa sig) av obestämt arabiskt ursprung som växer upp hos Madame Rosa i Belleville i Paris, en gammal före detta prostituerad som försörjer sig på att ta hand om kollegernas barn mot betalning.

Momo, eller Mohammed som han egentligen heter, är ett av dessa barn och Madame Rosas favorit. En hemsk händelse inträffade under Momos tidiga levnadsår, vilket fått honom att frukta att han kanske är ”ärftligt psykiatrisk”. Han lär sig jiddisch av Madame Rosa, Belleville-argot av omgivningen och arabiska av matthandlaren Monsieur Hamid, som också tar sig an hans religiösa fostran. Andra viktiga figurer är den ömsinte senegalesiska trans-ex-boxaren Madame Lola, som försörjer sig i Bois de Boulogne, och doktor Katz, som vårdar den alltmer senildementa Madame Rosa. Denna madame, som har ett porträtt av Hitler under sängen som hon tar fram ibland för att muntra upp sig, fruktar inget mera än att hamna på sjukhus, där hon riskerar att bli en världsrekordhållande grönsak. Denna hennes oro grundar sig i att hon i sin ungdom hämtats från en cykelstadion till det ”judiska vårdhemmet” i Tyskland (Auschwitz). Momo, som älskar sin Madame Rosa, vill göra allt för att hjälpa henne – och säger därför till doktor Katz (här ett smakprov från det franska originalet):

”… ne me regardez pas comme ça, docteur Katz, parce que je ne vais pas faire une crise de violence, je ne suis pas psychiatrique, je ne suis pas héréditaire, je ne vais pas tuer ma pute de mère parce que c’est déjà fait, Dieu ait son cul, qui a fait beaucoup de bien sur cette terre, et je vous emmerde tous, sauf Madame Rosa qui est la seule chose que j’ai aimée ici et je ne vais pas la laisser devenir champion du monde des légumes pour faire plaisir à la médecine et quand j’écrirai les misérables je vais dire tout ce que je veux sans tuer personne parce que c’est la même chose et si vous n’étiez pas un vieux youpin sans cœur à la place de l’organe vous feriez une bonne action et vous avorteriez Madame Rosa tout de suite pour la sauver de la vie qui lui a été foutue au cul par un père qu’on connaît même pas de visage tellement il se cache et il n’est même pas permis de le représenter parce qu’il a toute une maffia pour l’empêcher de se faire prendre et c’est la criminalité, Madame Rosa, et la condamnation des sales cons de médecins pour refus d’assistance… ”

Voilà – detta är helt enkelt en underbar kärlekshistoria mellan en horunge och en gammal bordellmamma. Man kan förstås tycka att det är en romantisk skildring långt ifrån verklighetens misär i Paris (eller Stockholms) ”särskilt utsatta områden”. Strunt i det – Momo är en av världslitteraturens största hjältar, en älsklig överlevare som skänker oss hopp om livet och kärleken i en tid av mörker, övergrepp och känslokyla.