Av Amos Oz, Översatt av Rose-Marie Nielsen

Lite tråkigt kanske att man läser en författare i anledning av hans död, men så var det för mig med Amos Oz. Jag gick till den stora bokhandeln Filigranes i Bryssel – som har mycket judaica – och där rekommenderades den här boken som författarens främsta. Jag lockades också av baksidestexten som utlovade en familjeskildring med scener från Ukraina och Litauen. Det visade sig dock vara långt mer Ukraina än Litauen – endast ett kort omnämnande av pappans familjebakgrund från trakten av Vilna. Skildringen av moderns familjebakgrund i Ukraina är desto rikare – där myllrar av figurer som tycks hämtade ur judisk folklore à la Singer. Morfaderns hus i Rovno med inneboende fallna kvinnor och en polsk adelsman som skjuter sig står i bjärt kontrast mot den modesta miljö i Jerusalem där Amos Klausner växer upp (namnbytet till Amos Oz markerar författarens uppbrott från familjen och fadern i tonåren, men också en hebraisering bort från diasporan).

Skildringen av föräldrarna är bokens hjärta. Porträttet av fadern är rörande och hjärtskärande – en prudentlig och snarast beskäftig bibliotekarie som behärskar tio språk och besitter vetande väl värdigt en professur i litteratur. Men någon sådan får han aldrig, på grund av den mördande konkurrensen från alla emigranter från de tyska universiteten. Medan relationen till fadern genomsyrar hela texten, utgör modern, Fania, nyckeln till berättelsens centrala frågeställning. Hennes mörka sagor från stetlen tycks ha väckt författarens berättarglädje, och hennes självmord när sonen är tolv definierar resten av hans liv, särskilt genom hans egen och faderns tystnad. Vitalija menar att all stor konst härrör från ett grundläggande trauma – aldrig har väl detta varit mera sant än i fråga om Amos Oz.

Det är inte en kronologisk berättelse. Minnesfragment återges, fast inte utan systematik; lite som att lägga ett pussel. Långsamt växer bilden fram av pojken och dem som format honom. Moderns öde skymtar förbi här och där, mer eller mindre uttalat. Först när boken når sitt slut faller den sista pusselbiten på plats och det oerhörda sägs rakt ut. Man får intrycket att det är först i och med den här boken som författaren verkligen talar om sin mamma.

Men detta är inte bara en fantastiskt inkännande beskrivning av några migranters människoöden; det är också en historisk roman om staten Israels födelse. Mycket utrymme ägnas åt författarens tidiga barnaår i Jerusalem under det brittiska mandatet. Även om han växer upp uteslutande i de judiska kvarteren, finns det särskilt minnesvärda skildringar av möten med palestinier: till exempel incidenten med flickan Aysha, dotter till en prominent palestinier, som han försöker imponera på men i stället råkar göra illa hennes lillebror, blir något av en parabel för det olyckliga förhållandet till de arabiska grannarna. Och avgrundsvrålet pappan utstöter vid beskedet om FNs generalförsamlings omröstning till stöd för bildandet av en judisk stat vittnar om betydelsen för honom och alla de andra invandrade judarna att äntligen ha hittat hem.

Det här är en bok att komma tillbaka till, inte bara en utan många gånger. Den är i sig värd ett Nobelpris; synd att det inte blev så.