Av Sigrid Combüchen

Sigrid Combüchens bok handlar om två kvinnors flykt från personliga tragedier i andra världskrigets Frankrike. Jag läste Sidonie och Nathalie i höstas efter att sett den rekommenderad i Akademibokhandeln. Det är den första roman av Sigrid Combüchen jag läst. Direkt ska sägas att jag tyckte om boken, även om den kanske inte gav mig något omedelbart läsrus. Man föreställer sig att romanen kommit till i efterdyningarna av flyktingkrisen, att författaren velat skildra detta att vara flykting i en gången tid i Sverige och de integrationssvårigheter som flyktingar av europeiskt ursprung då kunde ställas inför. Säkert har också historier från föräldrarnas invandring från Tyskland spelat in.

De två fransyskorna Sidonie och Nathalie gör sällskap på flykt genom Europa och tar sig till slut över Öresund till Sverige. De kommer från skilda samhällsklasser, Nathalie från en adlig familj med vingård i Alsace, medan Sidonie varit servitris med tveksam vandel. De har i princip ingenting gemensamt, men följs åt under flykten av nödvändighet. Deras attityd till värdlandet skiljer sig också; under deras vistelse som lantarbeterskor på ett gods i Skåne lär sig Sidonie snabbt svenska och blir snart på tu man hand med tjänstefolket. Nathalie däremot håller sig på sin kant och vill inte så lätt låta sig integreras.

I en parallellhandling möter vi Nathalie som åldrad mormor i ett fint hus vid en norsk fjord, med kajaker paddlandes utanför fönstret. Hon plågas av ätteläggarnas firande av hennes födelsedag och av dotterns och barnbarnens oförstående. Det plågar henne också fortfarande att hon aldrig berättat om sin första omkomna familj i Alsace. En kajakolycka utanför hennes hus kontrasteras mot Sidonies drunkning vid Koster.

Boken är fint skriven och särskilt Nathalie är väl skildrad – en stark överlevare vars förmåga att börja om sitt liv på nytt både en och två gånger ändå inte rubbar hennes mänsklighet och känslighet.