Av Paul Auster, Översatt av Love Kellberg

Detta är den bok av Paul Auster som påverkat mig mest. Medan New York-trilogin är en lysande ”exercice de style”, är denna bok en mera lättillgänglig utvecklingsroman. Marco Stanley Fogg är en ung föräldralös man som uppfostras av sin morbror Victor. När Victor dör ärver Marco hans boksamling, som denne sedan långsamt säljer av för att försörja sig under studierna vid Columbia-universitetet. När böckerna tar slut tappar Marco långsamt fotfästet i tillvaron. Boken handlar om detta att tappa bort sig själv och den därpå följande irrfärden tillbaka till ett eget jag och så småningom även till en kallelse och livsuppgift – i detta fall författarens. Denna inre resa kontrasteras mot det tjugonde århundradets stora amerikanska upptäcktsresor – bortom ”the Frontier” av den som sedermera visar sig vara Marcos farfar, konstnären Julian Barber – och månfärden som äger rum samtidigt som romanen utspelas. En av romanens roligaste scener är en blinkning åt den riktige Cyrano de Bergerac och dennes berättelse om en tidigmodern månfärd.

Jag läste boken i tjugoårsåldern och temat om ungas sökande talade direkt till mig. Omläsningar i medelåldern är fortfarande ytterst nöjsamma, men kanske är Auster alltför slick och lite ytlig? Nej det är och förblir en väldigt bra bok, med ett språk som rinner som källvatten. Jag struntar i om Auster inte är en ”stor” författare.